Igår var det JULAFTON och den firades hemma hos mamma o pappa.

- Tack så mycket för den trevliga festen!!!

Vi la alla julklapparna under deras gran i hallen och

det blev precis som vanligt inte den lilla högen precis...

Jag o Fidde hämtade mormor o morfar.

Vi åt god mat och det var precis det som alla andra också

äter på julafton, men vi fick även kräftstjärtar detta året...

Jag hade gjort olika sorters julgodis som sen dukades fram.

Mandel i nougat

Fikon/jordnötsbollar

Jordnötschoklad

Rocky Road

Polkagrischoklad

Fidde bjöd på sin Chilenska rulltårta...

Vi körde hem mormor o morfar.

Det var +2 grader ute enligt bilens mätare.

När vi var mellan Viby och Rinkaby var det glashalt på den 70-väg vi körde på och rätt som det var gled vi först av körbanan mot vänstersidan och jag hann tänka på det vi lärde oss från halkbanan.

"Tryck ner kopplingen o sväng inte för mycket"

sen åkte vi över vägen till höger.

Jag kom ihåg att trycka huvudet så hårt jag kunde mot nackstödet

och sträcker fram händerna mot handskfacket, sen skek jag:

"-NEEEEEEJ!!!"

Sen kraschade vi rakt ner i diket...

Tvärstopp.

Motorhuven pekade åt det håll vi kom från.

Shit, vad fan hände???

Hur kunde bilen stå så här?

Vi måste fan ha snurrat!!!

Först såg jag ett stort rökmoln och det luktade bränt inne i bilen och trodde att det börjat brinna och försökte ta loss bältet.

Gick inte.

Faaan...Fidde.

Hur är det med Fidde?

Lever han???

Jag såg inte han först.

Fumlade med bältet som inte öppnades och fick panik.

Fick av mig bältet o skyndade mig ut.

Ropade på Fidde o sprang runt till hans sida.

Hörde inget.

Såg att han inte kunde öppna sin dörr.

Bilen låg med hela vänstersidan nere i diket.

Sprang tillbaka till min dörr o kallade på honom.

Då kliver han äntligen ut.

Jag sätter på varningslamporna.

Kallt som fan är det och jag börjar skaka av chocken.

Vi levde båda två och vi hade inte fått en enda skada!!!

Fy fan vilken skön känsla i denna så pass otäcka situation...

Fidde hade bränt sig på tummen när airbagen löstes ut.

När Hanna var liten, kopplade vi ur airbagen där

jag satt, så därför fick jag ingen på min sida...

Miljoner tankar flyger genom huvudet och jag är så glad över

att vi hann lämna av mormor o morfar innan detta hände...

Jag är så glad för att jag ångrade mig och följde med i bilen.

Först sa jag att Fidde kunde köra själv, men jag ångrade mig...

Fan om han hade varit själv i bilen...

Han tog ju inte ens fram mobilen för att ringa efter hjälp...

Jag ringde hem och sa vad som hade hänt.

Efter ett tag kom pappa, syrran o hennes man i deras bil.

Hannas bilstol som vi hade lagt i bagageluckan

hade flugit fram genom baksätet och låg ner på sidan... 

Vi tömde bilen på det viktigaste och sen

slocknade alla lampor utom varningslamporna...

Ett antal bilister stannade o frågade om vi behövde hjälp.

Det var t o m en bil som stannade där pappan körde och 

mamman satt intill honom med ett barn i knäet!!!!!!!! 

Sen gasade dom iväg med världens fart

fast vi varnat dom om halkan på vägen...

Bärgningsbilen kom efter ca 45 min och vi letade

fram regskylten som tryckts ner i marken...

Det var riktigt halt på asfalten när vi gick för

att åka hem igen till mamma o pappa i syrrans bil.

Jag har nog aldrig blivit så rädd någongång...

I kraschögonblicket fick jag nästan intill nära-döden-känslor.

Det är helt otroligt vad man hinner tänka

mycket precis innan själva ögonblicket händer...

Jag vet precis vad jag tänkte då jag såg diket i framrutan;

Fan-krock-whiplashskada-bryta nacken-sitta fast-brutna ben-rullstol-död.

Så många ord hann jag tänka i den nanosekund innan vi körde i diket.

Men vi klarade oss.

Oskadda.

Båda två.

Jag älskar dig Fidde...!