Ikväll kommer jag sitta fastnaglad vid tv:n kl 22.00

Ingenting får störa mig då.

Hoppas att Hanna sussar gott hela natten idag.

Då ska jag och mannen äntligen få se vårt älskade

PRISON BREAK!!!

Jag tror att Sara lever......!

Hanna pratade ganska mycket i sömnen i

natt och vi tyckte hon betedde sig oroligt.

När klockan närmade sig 23.30 var det tid för

mig att gå in till min säng och försöka somna.

Fidde kollade på datan en stund till

innan han kom in och läste Sportbladet.

Sen slumrade vi till och sov en timme tror jag.

Jag vaknade till av att jag behövde sätta mig upp när jag vände mig och då springer Hanna in gallskrikandes till oss och gissa om jag blev rädd av det???

Det hördes ingenting från hennes rum och till köket, bara

skrik i vårt sovrum och jag lovar att det var obehagligt...

Hon la sig mellan oss och efter en liten stund frågar Fidde varför hon är ledsen, men hon har glömt varför och vad det var hon drömde om.

Sen säger han till mig att hon håller i honom jättehårt och håller varje

gång hon tittade upp så slog hon snabbt händerna framför ögonen.

Jag fick en sån där olustig känsla och började föreställa

mig om att det var kanske så att hon faktiskt SÅG såna

där andar eller nåt som svävar i våra rum på nätterna.

(Såna som då håller koll på oss så ingenting ont händer...)

Mina fantasier fortsatte att pinna iväg och tillslut hade jag inbillat mig så mycket saker att jag ärligt talat blev riktigt rädd och började kallsvettas.

Fidde sa att Hanna blev kanske rädd av min morgonrock 

som hängde i dörröppningen och liknar ett spöke eller nåt.

Jag tog på morgonrocken och gick ut i hallen 

för att känna om dörren verkligen var låst...

Det var den.

Jag har en tendens att låsa dörrar efter

mig även ifall jag inte tänker på det.

Har gjort så hos mamma o pappa och dom blev

ganska paffa när de märkte att deras dörr var låst.

Efter att ha krupit ner i min trygga säng igen kunde

jag ändå inte släppa tanken på att det faktiskt såg ut

som att det var nån som rörde sig inne i datarummet.

Men så var det sant också.

Det var ju det stora trädet utanför som 

rörde sina otäcka skugggor där inne.

Jag kröp ännu längre ner och drog upp

täcket till öronen och somnade tillslut.

Tror att Hanna drömde mardrömmar efter det att hon o

jag suttit kvar i bilen när vi var på en biltvätt under dagen.

Alla de läskiga och stora tvättrullarna som rullade över

bilen kan säkerligen skrämt slag på hennes lilla hjärna!!!

Stackaren....